Tyken och uppkäftig

Vad Vaxholmskonflikten handlade om, och (S)veriges hela arbetsmarknadspolitik, är protektionism mot lönekonkurrens. Denna protektionism på arbetsmarknaden leder till andras arbetslöshet (oftast fattiga människor som inte har tillgång till de sociala skyddsnät som vi har i Sverige) samt att vi som konsumenter får betala högre priser på de produkter och tjänster vi köper på en marknad skyddad av protektionism. Sänkt reallön med andra ord.

Självklart har våra byggnadsarbetare ett intresse av att skydda sina arbeten, vi andra har ett intresse av dessa arbeten är konkurrensutsatta eftersom det leder till högre effektivitet och lägre priser. Monopolmarknader leder alltid till sämre effektivitet i resursutnyttjandet (mer resurser går åt för samma resultat, vilket också är dåligt för miljön) samt väsentligt högre priser.

Många byggarbetare skulle säkerligen få sänkta löner eller bli av med sina nuvarande arbeten ifall vi öppnade upp marknaden. Dessa skulle då istället kunna jobba med saker som är mer lönsamma för vår ekonomi. Många skulle kunna ta ett steg upp i hierarkin genom att jobba som arbetsledare för invandrad billig arbetskraft. Precis som att andelen människor som jobbar inom jordbruket har sjunkit de senaste seklen, och de samma inom industrin de senaste decenniumerna för att övergå till att jobba inom andra sektorer så måste även svenska byggarbetare göra detta.

I en allt mer globaliserad värld med ökad rörlighet för utbyte av tjänster måste vi specialisera oss och arbeta mer med forskning, utveckling, administration och ledarskap för att fortsätta vår ekonomiska utveckling. De länder med mindre kunskap får ta över de enklare sysslor som vi gör idag, och vi kan istället utveckla produkter och tjänster medans andra tillverkar eller utför dem.

Detta kräver ett kunskapssamhälle, och därför är skolan en av de politiskt viktigaste frågorna idag. En fråga som vänstern har misslyckats ännu värre i än i arbetsmarknadspolitiken. Vi halkar hela tiden efter, och det är något som vi antagligen inom överskådlig framtid aldrig kommer att kunna ta igen.

Alternativet är ett “mjukt” samhälle i vänsterns regi, där människor har en ekonomisk trygghet, men få kommer att få utlopp för sin kreativitet, fler kommer att underställas staten där deras möjligheter för att påverka sitt eget liv kommer att minska och fler kommer att bli beroende av andras skapande. Det kommer att bli allt svårare att nå framgång genom entreprenöriell verksamhet, det vill säga att skapa mervärden för andra. Vi kommer att halka allt längre efter, och makten med större maktbefogenheter kommer att se allt mer till sina egna intressen som på intet sätt gynnar befolkningen. När människors inflytande över sina egna liv minskar, kommer också frustrationen att öka och vi kommer att må allt sämre, bli sjukare och eländet fortsätta ner i en negativ spiral där allt fler kräver att få sin ekonomi tryggad av andra.

Skolfrågan är viktig, i höst har du chansen att rädda framtidens vuxna från att hamna i trasproleteriatet.